Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Livet
29 juli, 2006, 3:43 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Ibland oroar livet mig. Så många beslut som måste fattas hela tiden. Så mycket som ska vägas ihop, tas hänsyn till, så mycket som måste klaffa.
Det kan gå illa om man inte fixar med alla småsaker. Ibland undrar jag om det är värt det.

Problemet är ju inte att utbilda sig och sköta ett jobb. Det är enkelt.
Problemet är allt det vardagliga, tiden som inte är uppbunden av något annat, det där man måste fylla ut själv.

Att handla/laga/äta mat varje dag, utan att råka springa naken till ICA, eller elda upp nudlarna istället för att äta upp dom. (Det kan gå väldigt illa om slutar äta, liksom om man eldar i köket.) Eller att låta bli att köpa choklad för alla matpengarna när det är det jag är sugen på.
Det skulle kunna hända. Trots allt finns det ingen som hindrar mig.

Det finns så många ”tänk om”.
Tänk om jag får totalt psykbryt, ringer upp alla mina vänner och med bestämd röst säger ”Du luktar bajs, jag tror inte att det är lämpligt att vi träffas mera” och sedan lägger på.
Tänk om jag får för mig att jag är grymt trött på att dricka saker, att det inte är en värdig tillvaro att man tvunget måste hälla i sig runt två liter vätska varje dag, och helt enkelt vägrar.
Tänk om jag blir trött på samhället och får för mig att springa till skogs, kura ihop mig i en skog någonstans och försöka försörja mig som sten. Det skulle kunna hända, och det skulle verkligen gå dåligt.
Men det skulle kunna hända. Trots allt finns det ingen som hindrar mig.

Kort sagt, det skulle kunna bli så att jag kommer fram till att livets villkor inte passar mig och går ut i någon sorts existentiell strejk. Problemet är bara att man har livet som jobb har man inte någon kompromissvillig arbetsgivare som kan tillmötesgå ens krav, inte en chans att överklaga. Det enda som kan hända att det kommer en svärm vitklädda människor från närmsta psykavdelning, som delar flockens bild av hur det där Livet ska fungera, bräker argt och låser in mig tills jag också gör det. Det tycker dom sig ha rätt till.
Dom har kanske inte sett gökboet. Eller så är jag inte lika karismatisk som Jack Nicholson.

Fast jag tror inte man får så god mat där, plus att jag inte gillar tanken på att vara inlåst, så den där diffusa känslan av ansvar får hindra mig från att bli pasta-pyroman, och min så kallade natur får se till att jag blir hungrig och överger livet som gråsten och går till ICA & köper mat.

 


Kommentera so far
Lämna en kommentar



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: