Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Jesus i popcornskålen
27 juni, 2006, 10:05 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Har du någonsin drömt att hela din familj försvinner i en stor olycka? Du ser allt men kan inte göra något när allt bara glider iväg från dig, ditt liv, människor du älskar mer än dig själv?
Eller att din älskade får cancer och långsamt tynar bort; blek i en alldeles för stor sjukhussäng. Du blir kvar alldeles ensam, tom, önskar att det varit du som låg där, vad som helst utom det där. Du börjar skrika och gråta i drömmen, vaknar kallsvettig av att du har tappat andan och flämtar efter luft.
Och upptäcker att du ligger varm under täcket medan regnet trummar på taken utanför, att älsklingen ligger precis bredvid, andas lugnt medan bröstkorgen sakta rör sig upp och ned. Du lägger dig lite närmare, kramar om henne och borrar ned näsan i hennes nackhår och bara andas. Lycklig, trygg, känner att ögonblicket dras ut till en gungande oändlighet innan du somnar om med armarna runt henne.

Man kan säkert ha massor av roliga vänner, få vilken befordran som helst, hitta Jesus i en popcornskål och vinna jackpot på travet två veckor i rad – har man inte upplevt den där känslan är det en stor bit av livet man har missat nånstans, nåt som inte ens Killroys stora va-tuff-och-luffa-i-asien-i-24-månaders-med-san daler-och-dreads-paket kan ersätta.

* * *

Resten är utfyllnad. Läs om du är uttråkad.

* * *

Vet inte riktigt varför jag skrev om det här. Mest för att jag ju lovade att skriva en annan sorts dagbok sist än mina vanliga svammlerier. Ja, just det, den lilla dagboken om bajs som kom däremellan som några olyckliga själar hann läsa var det alltså Inte jag som skrev. Man ska inte lämna en dator när man är inloggad längre stunder.

Apropå det jag skrev om sist tänkte jag på en annan sak. När jag var liten fanns det vissa saker som var så självklara att jag aldrig ens funderade på dom (även om jag funderade på mycket konstigt). Jag visste bara att dom var sanna.
Jag visste att alla poliser var snälla, att mina föräldrar kunde och visste allt. (Utom den gången jag var för varm och bad pappa stänga av solen. Kanske då jag övergav den Sanningen?)
När jag blev äldre fanns det andra saker som var lika självklara. Även om jag nog fortfarande hade mamma på nån sorts piedestal fanns det andra saker jag var ännu säkrare på. T.ex. att det var ungefär lika troligt att någon av mina kompisar lyssnade på country som att någon av dom regelbundet brukade nedsänka pungen i saltsyra på sin fritid. Eller att jag någonsin skulle kunna bli annat än grungekommunist.

Nu har jag flera CountryCoumpisar (dock ingen som jag vet doppar pung), men jag har säkert fortfarande föreställningar om att vissa saker självklart är på ett visst sätt.
Men ändå. Det spelar inte så stor roll längre. Innan hade jag nog blivit upprörd och min världsbild hade wobblat lite om jag plötsligt förstod att mina föräldrar faktiskt var vanliga människor som allt som oftast hade fel, men nu tror jag inte det finns några grejer som skulle göra mig upprörd på det sättet.
Visst, jag trycker det är rätt okej att mr Bodström sätter upp övervakningskameror lite varstans, och jag tror inte staten skulle missbruka dom och skapa ett Orwell-samhälle. Men jag skulle nog inte bli särskilt förvånad om det blev så heller. Det var ett sketet exempel, glöm det, poängen är att jag inte tror på Sanningar längre (i den betydelse jag pratat om dom här), eller tycker i vart fall inte dom är särskilt viktiga. (kanske en bieffekt av för mkt filosofiläsande? Jag tycker ju i princip inte att man kan veta Något säkert utom att man själv existerar / herr nihilistsson) Det känns som att jag inte kan bli förvånad på det sättet längre, det skulle nog krävas att jag var med i typ truman-show eller nåt åt det hållet.
Men den sortens sanningar räknas inte längre, det är snarare Upplevelser som betyder ngt.
Att känna kärlek och harmoni och tjosan. Som det jag skrev först i dagboken.

Men nu ska jag äta glass. Jag kan verkligen inte sitta här och skriva mer prettoblogg.

Annonser

1 kommentar so far
Lämna en kommentar

Intressant blogg. Mkt kärlek och harmoni i glass anser jag

Kommentar av Anonym




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: