Som en dinosaurie namnger jag bloggar på det sätt som är mig mest till nytta
(Dinosaurier, dessa slipade ödlor, har de mest oväntade talanger, uppenbarligen.)
Igår såg jag en ytterst otäck film, en spansk skräckfilm, den värsta jag någonsin har sett. Fy the bubble. Jag har fortfarande inte hämtat mig.
När jag duschade i förmiddags var jag vid upprepade tillfällen tvungen att snabbt sticka ut huvudet och kolla om det fanns några köttätande zombier (eller för all del dinosaurier) på andra sidan duschdraperiet. Hela tiden är jag på min vakt. För även om zombies är långsamma och inte så smarta (som nalle puh ungefär), så har de förmågan att dyka upp när man som minst vill det. Och tar man inte zombiefaran på största allvar lär man bli den första som blir zombieragu, det vet man ju om man sett minsta lilla på skräckfilm.
Jag måste ständigt vara vaksam och beredd på det värsta, speciellt när jag går ut i korridoren där zombiepotentialen är mycket hög. Jag hoppar runt hörn, beredd att göra ett utfall mot vad än det kan finnas där. Överraskningseffekten är onekligen på min sida och vem skulle inte bli rädd om det kom en paranoid bloggare i mjukisbyxor vilt framhoppande?
När jag var ute i köket och bredde lite mackor nyss dök den första zombien upp. Det hördes ett gutturalt läte från korridoren följt av ett hasande. Lyckligtvis var det bara en bakfull korridorsbulgar, men det kändes ändå nära ögat. Han är förvisso inte heller rolig att råka på, men det är ändå sällan han försöker äta upp folk.
Emma är rädd för dinosaurier istället, det har hon alltid varit. Det är konstigt förstås, helt ologiskt. Dinosaurier kan t.ex. inte gärna finnas under sängen (om man inte har loftsäng). Däremot finns där alla gånger plats så det räcker för en illasinnad zombie eller två.
I och för sig fanns det ingen zombie under sängen nyss, men det säger ju inte att det inte kan finnas någon där nu. De är sjukt luriga, zombisarna. Kanske stod en och lurade bakom fåtöljen och när jag minst anade det så slank han in under sängen där han nu ligger och väntar på att sätta tänderna i mig.
Det är för övrigt lite lustigt att läskigheter (och dammråttor) har en sådan dragning till att alltid gömma sig under sängar, men så är det. Kanske är det mysigt där. Själv trivs jag bättre i sängar.
Nu ska jag lägga mig På sängen och läsa artiklarna till kvällskursseminariet imorgon. Ska man avslöja patriarkatets lömska förtryckarstrukturer kan man ju inte gå omkring och oroa sig för zombies hela tiden.
HomoDoc är sömnig
Jag har förvandlats till fredagszombien. Medan folk skålar och roar sig halvligger jag i en soffa i korridoren och väser lite. Färgglada saker rör sig på teven, det är Lets Dance, och jag tror det är dem jag väser åt. Eventuellt är det Emma och Elnaz, som kollar på lets dance, som jag försöker kommunicera med. Sen kom vattenpipan fram och jag började variera mina vääs med ett och annat host också. Vääs, host, vääs, som morse. Egentligen var det rätt trivsamt och Elnaz som är en snäll granne, hade fixat fram lite kakor och choklad och grejer. Fråga mig inte varför jag gick in här och skrev blogg istället, min nya idé om att skriva dagliga dagboksbloggar är helt klart inte bra för min sociala utveckling.Man kan iofs undra varför jag inte skrev några dagliga dagboksbloggar igår och iförrgår. Förklaringen till det, och att jag är loj fredagszombie, är att jag hade nattjour i onsdags/torsdags.
Att vara nattjour är tämligen oergonomiskt för själen: man börjar fyra på eftermiddagen och sedan jobbar till tio morgonen efter, 18 härliga timmar. Har man tur hinner man zombiesova bort några av dem på morgonkvisten. Fast under själva jobbandet, patientsamtalen är man allt annat än zombie, det är först efteråt någon drar ur proppen och man rinner hem och sover. Sen vaknar man på eftermiddagen, jetlaggad och glad, och tror att det är morgon och är allmänt virrig. Dagen efter (idag) är man alltså bloggande freitagzombie.
Nu vet jag inte riktigt vad jag försöker komma fram till längre. Vääs.
Egentligen skulle man kunna skriva hur mkt spännande som helst om jouren, vilket ju tyvärr inte funkar så bra sekretessmässigt. Det är oftast människor med samma diagnoser man möter (depression, missbruk, krisreaktioner, ångest, återfall i psykos) men på ngt vis är det ändå alltid något helt nytt. Olika historier, nya människor. Och lika lite som jag kan låta bli att vara sömngångare dagen efter kan jag låta bli att bli fascinerad, eller snarare berörd, av allt jag hör. På sätt och vis är det sjukt roligt och tacksamt när man känner att man faktiskt lyckas göra något bra av det, samtidigt som man går och ältar grejer som inte kändes lika bra.
Hade det inte varit nattetid hade nog ändå det positiva dominerat.
Nu ska jag nog gå ut i korridoren, kolla läget. Kanske baka en äppelpaj efter västerbottenfloppen. Arbeit macht paj
