Det känns bra att FRA-lagen kommer. Nu kan jag känna mig säker på att i alla fall någon kommer att läsa de e-mail jag skriver och lyssna på mig när jag pratar i telefon även om inte den tänkte mottagaren gör det. Förmodligen kanske jag får ytterligare en (statlig) läsare på bloggen. I alla fall om jag har ‘terror’, ’reinfeltfärs’ och ‘regimskifte snälla?’ som taggar.

Egentligen ser jag bara fördelar. Som ensam barn har jag ju inte heller haft några syskon tills nu. (Hej storebror!)

Kanske bör jag tipsa lämplig myndighet om att det blir ännu lättare att få pli på befolkningen (foluppfostran!) om man anammar en Sovjetisk byggstil vad gäller val av byggmaterial (85% betong, 5% glas, 10% mikrofoner). Jag ska nog tipsa Freddie & co.

Dessutom skulle det underlätta för mig när jag tagit makten (vilket jag förstås snart kommer att göra) och ska placera den nuvarande regeringen i ett arbetsläger i bortersta norrland.
Päh.

Häromdagen träffade jag en patient som tillbad Satan. (Gud också, för säkerhets skull.) Inga konstigheter, tyckte patienten, hxn kände många med ett brinnande intresse för Satan. Hxn prisade Satan när saker gick bra. Just ’prisade’. Det tyckte jag lät läskigt.

Sedan imorse när jag skulle gå till jobbet låg det en död fågel utan huvud utanför ytterdörren. Jag anar ett samband. Hittar ni en voodoo-docka som är misstänkt lik mig eller om jag försvinner spårlöst vill jag att ni genast kontaktar Vatikanen eller någon annan som sysslar med ondskebekämpning (Socialstyrelsen?) omedelbart.

Nu ska vi på någon slags examensfest. En biolog har blivit biolog.
Det är sådant man firar nuförtiden.

Idag flög en påse förbi utanför mitt fönster. Det var den jag syftade på när jag skrev rubriken till bloggen. Den flög rakt uppåt, på ett sätt påsar sällan gör. Från marken mot himlen. Kanske trodde den att den var en ballong, men jag förstod att det var en påse. Jag har skarpa ögon, och en god förståelse för världen omkring mig. Tror jag. Alternativet är naturligtvis att jag har dålig självkännedom. Det är alltid ett alternativ att räkna med.
Påsen gjorde mig glad.

Jag tänkte att jag också kunde vara en påse. Jag kunde sväva förbi fönster, sedan skulle jag stolt stiga uppåt i solen, prasslande mot himlen.
Påsar skriver inte bloggar. Det gör inte jag heller. Inte så ofta i alla fall. Således finns det likheter mellan mig och en påse. Men jag är inte en flygande påse. Jag är en lat bloggare som snart ska gå och handla.

Jag hoppas att ni skrattar tillbörligt åt ordvitsen.

Ja, vi har alltså varit i Riga, vilket på alla sätt var fint och bra. Solen sken, hotellet var av lyxkaliber, och vi hamstrade stora mängder Ahmad Tea. Lite otippat att Lettland skulle vara bra på engelskt té, men så är det. Thé kan man också skriva, om man vill. För den som inte är bekant med Ahmad Tea är det The Thé. Som tésnobb måste man ha ett favoritmärke, och Ahmad gör helt klart bra té, så det duger väl lika bra på något annat. På deras hemsida står det dessutom ”THE WORLD’S MOST EXCLUSIVE TEA” (med stora bokstäver), och står det på Internet lär det väl vara sant tänker jag mig. Speciellt deras Jasmine-té är helt kolossalt exclusive och gott. (Vi hittade för övrigt ett helt underbart litet Tea House I gamla stan som jag, när jag blivit multimiljonär, tänker köpa och frakta till Sverige på en pråm dragen av havssköldpaddor. Eller havssköldpaddorna är inte nödvändiga, men det hade varit effektfullt.)

Yaya. Någon dag i Riga var hur kul och mysigt och bra som helst. Jugendfasader i färgglada rader. Resan dit däremot var lite mer… primitiv. I resekatalogen står det ”Våra fartyg till Riga är inte de största eller nyaste. De är lite enklare och intimare – lite mer som båtar var förr.”. Läser man sådant i en resebyråkatalog borde man ana owls in the moss. När man tänker efter är det faktiskt underligt att folk över huvud taget vågade åka båt förr (när det var enkelt och intimt). Det måste varit farligt för fiskarna också. De fick förmodligen båtar i huvudet titt som tätt, så ofta som de måste sjunkit. Förmodligen det som låg bakom torskdöden i Östersjön.
Vi bodde under bildäck dessutom, på motorn lät det som. (Båten drevs dessvärre inte av havssköldpaddor.) Plus att golvet vibrerade vilt och var jättevarmt.

Men som sagt. Det var finfint med en minisemester. Och när jag kom tillbaks till jobbet i måndags fick jag löneförhöjning. Som den starka anhängare av kausalitet som jag är anade jag direkt ett samband mellan det ena och det andra. Slutsatsen måste vara att jag borde åka på semester oftare.
Nu ska jag äta jordgubbar.
Toodiloo!

Veckans balt: Reynard Cowper

Så att ni ska klarar er tills jag återkommer ska jag ge er en inne- och en utelista att meditera över, en estetisk kompass, något att hålla sig till i min frånvaro. Ni är hjärtligt välkomna att följa den bokstavligt och predika dess budskap på gator, torg och andra offentliga platser.

Ute:
Pseudoexistentiella filmer med Jason Schwarzman
Folk, exklusive mig, som håller hårt på sin image
Folk som inte hinner svara på kommentarer innan de far bort

Nu är det dags att sova. God natt!
¡Perrea! ¡Perrea!

Top 3, dinosauriesökningar:
3. sånger om dinosaurier
2. världens minsta dinosaurie
1. finns det något slags liv före dinosau

Top 3, bajssökningar:
3. Bajsa
2. ekorre äter bajs
1. drömmar om att bajsa

Jag förutspår att någon under nästa månad kommer att söka på bajsande dinosaurier, men det återstår att se.

Djur är inte att lita på numera, speciellt inte små harmlöslooking djur. Chihuahuans ondska har länge varit väl känd bland en bredare allmänhet, ekorrens illvilliga natur avslöjades härombloggen, och nu är det en sköldpadda som flippat.

Jag ska nu skriva en impressionistisk dikt om det hela. Jag känner att min improvisationstalang är på topp idag.

Skal och mun och snabba ben,
sätter av i ondsint sken!
Stackars fridsam buddhakatt,
tre kanter har min hatt.

Jag förvånas ofta över hur poetisk jag är. Min poesifaktor är off the scale.
Hej då så länge.

Tjolahopp. Nu har jag varit avhållsam från bloggen ett tag.
Hur har jag haft det? Rätt trevligt faktiskt, es knallt und geht.

Idag har jag varit på asperger- och autismutbildningsdag med P. Intressant, om man får säga så, även om de inte tillhör min vanligaste patientgrupp. Wichtig att ha kunskap om i alla fall om kontakten ska funka bra. Fast utbildningen var egentligen mer riktad till psykologer, så det blev mycket ältande av vilka testmetoder som var tuffast. WCST var tydligen väldigt tufft. Det är något med psykologer och bokstavsförkortningar för testmedtoder, de kan hålla på i timmar. Och det gjorde de.

Nya jobbet och jag är fortfarande vänner, snart firar vi tvåmånadersjubileum tillsammans. Ett tecken på att vi blivit väl tajta är att jag ligger ett dygn plus på flexen. Det kan inte vara normalt.
Jag blir kvar för länge. Jag har, helt oväntat, upptäckt en tvångsmässigt överambitiös sida hos mig. Den höll ytterst låg profil när jag pluggade, men nu har den alltså visat sitt arbetsamma tryne. (Det skulle kunna bero på att det är ca 149 gånger roligare när man faktiskt får hålla på med saker själv och har eget ansvar för det också. (Och att man dessutom får lön för det, ehrm.))
Min överambitiösa sida ställer dock till problem. Jag vill jämt vara grymt påläst från början, vara en superbra lyssnande doktor, komma på det bästa behandlingsalternativet, lösa alla problem på en och samma gång, helst hinna med allt på ett besök och sen skriva en überbra journal på det hela. (Dessutom vill jag gärna skriva den på rim, rappa in den i diktafonen, vilket jag doch inte riktigt kommit igång med än.) Bortsett från att det såklart inte alls alltid går så bra tar det tid, därav bonusflexen. Dessutom ligger en lång stressande lista på skrivbordet med grejer jag inte hunnit göra än och tittar surt på mig.
Och halva helgen ska jag vara jour. Och Emma har åkt iväg och raggar trilobiter. Stackars, stackars mig!

Fast helgen bjuder även på Kalas hos såväl K som P. Sehr gut.

Hah.
Vilken drygtråkig blogg det blev. Nästa gång kanske jag bättrar mig. Nu ska jag duscha och se på Family Guy. Inte samtidigt dock.

Idag är jag ack så trött, bara att jag orkar skriva en blogg är något av ett mirakel. Imorse gick jag en lång promenad, förmodligen var det ödesdigert för innan dess var jag inte alls så trött. Nu är jag alltså trött. Dessutom ska jag jobba imorgon. Det är jag inte sugen på. Söndagen är ju vilodagen.

Hello jump. Det har varit valborg, ett utmärkt tillfälle för Folkuppfostran. Tyvärr uppfostrade jag inte folket utan firade med dem, men det var väl trevligt det också. Jag försöker låtsas att jag fortfarande är student, stundtals går jag nästan på det själv, så det blev ekonomikumpicknick och champagnegalopp mit live muzik. Man sprutar mousserande vin på varandra, dansar och tycker att man är tuff. Man är visserligen inte så tuff, men eftersom alla beter sig likadant inser man det inte förrän, i bästa fall, senare. Även i år fick jag en gratis hårinpackning med billig champagne, det ger ju håret en så speciell glans och naturlig lyster.

Pga min mogna ålder och sköra hälsa (eller eventuellt pga ett bristfälligt vattenintag) blev jag traditionsenligt ytterst seg frammåt kvällen. Vi skulle ha följt med A, J & co på någon slags fest eller A, E & co på någon slags grillning men så blev det inte. Emma mådde ännu mer skunk, och vi insåg att det var mycket tuffare att ha ont i huvudet och kolla på Family Guy, vilket vi gjorde.

Idag cyklade jag hem, genom stadsskogen. Den skogen gillar jag. Jag träffade inte Ekorren (den tjocka, onda), men jag träffade en vän från en tidigare blogg: stålchihuahuan. Idag såg den oroväckande glad ut, lurig och dann. Dessutom var den, som påpekades i en klok kommentar till förra inlägget, ytterst lik master Yoda (bildbevis):

Vi umgicks lite och sedan åkte jag hem.