Idag är jag arbetslös på jobbet. Jag sorterade lite gem, men är osäker på om det blev riktigt bra. Hur ska man veta om Det Rätta är att sortera dem efter storlek eller färgnyans? Eller är slumpmässiga högar jämt utspridda över skrivbordet att föredra? Det är ju pinsamt att mina 50 poäng filosofi kommer till korta när man brottas med livets stora frågor.

Jag borde släppa gemsorteringen och göra något annat. Funderar på att söka mig själv via växeln, det skulle kunna liva upp. Vi får se om jag gör slag i saken.

Måndagsmorgnarna i akutsjukvården börjar med morgonmöte, i ett rum som passande nog heter ”Katastrofrummet”. Så veckan börjar bra.
Sen, så småningom, blir det tisdag. Men riktigt så långt har vi inte kommit än.

Idag på röntgenronden fick vi se ett svulstigt struma som snuddade aortabågen, vilket var dagens höjdpunkt. Det är livat på medicinkliniken.

Imorgon börjar ngt viktigt, och jag har varken vett att vara förväntansfull eller nervös. Däremot lite irriterad över att jag missar en filosofiföreläsning pga introduktionsmiddagen. Jag har mina tonårsdrömmar kvar, jag vill fortfarande bli filosof. (Lyckligtvis saknar jag helt konstnärlig talang, annars skulle jag säkert vilja bli künstler också.)

 Filosofer är tuffa.

Filosofer har keps. Filosofer säger kloka & intressanta saker. Konstnärer säger mindre kloka & intressanta saker, fast på ett festligare sätt. Men givetvis är filosofi att föredra.

(Filosofwannabes klistrar ihop bilder i photoshop.)

Min högra hand är betydligt kallare än den vänstra. Jag gissar på 3 grader kallare. Vad har den gjort för att förtjäna detta? Troligen slog arvsynden till hårdare på den sidan.

Utom Kalle som är ett as.

Men sen tog det sig. Med ett drygt års samlat jourkomp tog jag ledigt från kliniken hela september. Nu delar jag upp tiden mellan högkvalitativ slappning, lite extraforskning och att föreläsa, (vilket jag verkligen inte gjort mycket, men ändå måste nämna eftersom det låter så flashigt).

Nu sitter jag och rullar upp och ned på mushjulet. Samtidigt rör sig bilden på skärmen upp och ned. Det kan inte vara en slump. Det känns nästan lite magiskt. I like.

Första stycket börjar med den här meningen. Författaren till det vet inte vad han ska skriva, det där därför han börjar på det här sättet. Man kan undra vad som ändå driver honom till att skriva. Har man inget att skriva kan man lika bra vara tyst, tänker han för sig själv, det finns nog med text på internet redan som det är. En gång läste han (författaren) hur många meter böcker hela internet skulle motsvara. Någon hade räknat på det. Det var många meter, och siffran lär bli inaktuell rätt snabbt. Det glädjer författaren en smula att han härmed kan bidra till att göra den inaktuell. Han tycks vara på ett lite destruktivt humör.

I andra stycket byter bloggen inriktning, om man kan säga att det hade någon sådan. Det kommer att handla om författarens cyklade kilometer sen han köpte cykel. Till folkets stora jubel avslöjas nu (pass på) att förf. (som författaren förkortar sig till)  har cyklat närmare 100 mil. Det låter mycket, tänker han själv. Vad som låter ännu mer är att det tagit över två dygn att cykla så långt.

Redan i inledningen av tredje stycket blir det tydligt att den här bloggen inte kommer att ha något direkt innehåll. Så kan det vara med bloggar ibland, för att inte säga oftast. Kanske skulle det vara på sin plats med ett litet avslöjande här ändå? Ja. Snart är det dags för årets sommarturné. Det blir inte europaturné den här gången. Ni kanske får se vart det blir, eventuellt ämnar författaren chockera med en utomlandsblogg.
 
I det fjärde stycket, som också kommer att visa sig vara blogginläggets sista, bytte författaren plötsligt (och lite opassande) tempus. Sådana subtiliteter behövde man ibland påpeka för att somliga skulle uppmärksamma dem.  För övrigt var (och är) det mycket skönt med semester. Toodiloo.

” █ ”