Det är inte lett att vara est, men det är balt
Jag hoppas att ni skrattar tillbörligt åt ordvitsen.
Ja, vi har alltså varit i Riga, vilket på alla sätt var fint och bra. Solen sken, hotellet var av lyxkaliber, och vi hamstrade stora mängder Ahmad Tea. Lite otippat att Lettland skulle vara bra på engelskt té, men så är det. Thé kan man också skriva, om man vill. För den som inte är bekant med Ahmad Tea är det The Thé. Som tésnobb måste man ha ett favoritmärke, och Ahmad gör helt klart bra té, så det duger väl lika bra på något annat. På deras hemsida står det dessutom ”THE WORLD’S MOST EXCLUSIVE TEA” (med stora bokstäver), och står det på Internet lär det väl vara sant tänker jag mig. Speciellt deras Jasmine-té är helt kolossalt exclusive och gott. (Vi hittade för övrigt ett helt underbart litet Tea House I gamla stan som jag, när jag blivit multimiljonär, tänker köpa och frakta till Sverige på en pråm dragen av havssköldpaddor. Eller havssköldpaddorna är inte nödvändiga, men det hade varit effektfullt.)
Yaya. Någon dag i Riga var hur kul och mysigt och bra som helst. Jugendfasader i färgglada rader. Resan dit däremot var lite mer… primitiv. I resekatalogen står det ”Våra fartyg till Riga är inte de största eller nyaste. De är lite enklare och intimare – lite mer som båtar var förr.”. Läser man sådant i en resebyråkatalog borde man ana owls in the moss. När man tänker efter är det faktiskt underligt att folk över huvud taget vågade åka båt förr (när det var enkelt och intimt). Det måste varit farligt för fiskarna också. De fick förmodligen båtar i huvudet titt som tätt, så ofta som de måste sjunkit. Förmodligen det som låg bakom torskdöden i Östersjön.
Vi bodde under bildäck dessutom, på motorn lät det som. (Båten drevs dessvärre inte av havssköldpaddor.) Plus att golvet vibrerade vilt och var jättevarmt.
Men som sagt. Det var finfint med en minisemester. Och när jag kom tillbaks till jobbet i måndags fick jag löneförhöjning. Som den starka anhängare av kausalitet som jag är anade jag direkt ett samband mellan det ena och det andra. Slutsatsen måste vara att jag borde åka på semester oftare.
Nu ska jag äta jordgubbar.
Toodiloo!
Veckans balt: Reynard Cowper
El chiki chiki
Precis som det kan kännas dumt i verkligheten när man ägnat för mycket tid åt bloggeri känns det lite dumt här när man ägnat för mycket tid åt verkligheten. Jag har verkligen inte skrivit på länge. Och så lär det förbli en liten stund till. Imorgon ska jag nämligen lämna min freudianska vardag, packa överjag och pass för att resa i österled. Vi ska kristna gamla sovjetmedborgare och ägna oss åt grannskapsimperialism i största allmänhet. Det ska bli roligt.
Så att ni ska klarar er tills jag återkommer ska jag ge er en inne- och en utelista att meditera över, en estetisk kompass, något att hålla sig till i min frånvaro. Ni är hjärtligt välkomna att följa den bokstavligt och predika dess budskap på gator, torg och andra offentliga platser.
Inne:
Korståg
Tom Hjelte
Att googla på dinosaurier
Ute:
Pseudoexistentiella filmer med Jason Schwarzman
Folk, exklusive mig, som håller hårt på sin image
Folk som inte hinner svara på kommentarer innan de far bort
Nu är det dags att sova. God natt!
¡Perrea! ¡Perrea!
Nöd och kval i Ulriksdal
Hej hopp. Det var en bra jour idag. Det var hyfsat lite att göra vilket dels innebar att jag slapp stressa (förutom bakjour är man ensam på helger), dels att jag hann lägga ordentligt med tid på de patienter som kom, vilket känns mycket bättre än sedvanlig jourhetstempo. På morgonkvisten träffade jag dessutom tidigare nämnda dr S som visade sig vara övertygad kommunist, och dessutom tar sig till jobbet iklädd trädgårdshandskar. Sånt måste man bara älska.
Man kan dessutom lära sig mycket värdefull info av patienterna. En avslöjade att det var Katternas Militärmånad nu, och att det var orsaken till att dennes humör var lite utöver det vanliga (vilket det sannerligen verkade vara). Denna info framkom alltså mellan episoderna då patienten med stor inlevelse sjöng kristna väckelsesånger och berättade om att det bodde en amiral tvättstugan.
Fast det är långtifrån alla patienthistorier som är roliga, rätt ofta är det riktigt jobbiga sociala situationer men får höra talas om, missbruk och folk som mår riktigt, riktigt dåligt. Och ofta kan man förstås inte lösa ens i närheten av alla problemen från en akutmottagning, det handlar snarare om att lindra lite, och försöka ordna så att patienten får en så vettig uppföljning som det går.
På kvällskvisten tog jouren slut iaf, och det var dags att åka hem till mamma i Stockholm och påska lite. Det är så SJ kommer in i handlingen. SJ behagar med mig skämta aprillo (kanske på grund av att det är Katternas Militärmånad?). De har ersatt sina sedvanliga tyska precisionståg med något som ser ut som en smutsblek tunnelbanevagn. Det står ”Stockholm 19:37” (typ) på en elektrisk skylt ovanför spåret och jag förstår att det är denna bedrövliga ursäkt till tåg som ska föra mig till huvudstaden. Jag blir genast misstänksam, och inte utan anledning ska det visa sig. Tågeländet åker nämligen inte direkt till Stockholm, det ska tvunget åka via Knivsta, Märsta, Häggvik, Swaziland, Esbjerg, Helenelund och Sollentuna innan det tillslut stannar i Ulriksdal, som alltså är tågets slutstation.
Den som liksom jag är bra på Stockholmsgeografi eller bara råkar vara utrustad med en iq högre än pi förstår att det är stor skillnad på Ulriksdal och Centralstationen. Centralstationen ligger välplacerad mitt stan, Ulriksdal är en gudsförgäten förort där man förmodligen inte ens spelar bingolotto eftersom man är så deprimerad för att man bor så långt från ära och redlighet. Och för att där är så fult. Ulriksdal rimmar på oestetiskt på flera olika världsspråk.
Dessutom tog det dubbelt så lång tid som det vanliga tåget, och stackars jag hade nu inte ätit på någonstans mellan 3 månader och 7 timmar (hint: rätt svar ligger väldigt nära det senare). Men det gick ersättningsbussar till civilisationen, jag hem och fick mat, och vips blev allt mycket bättre. Tjo. Mat är bra grejer.
Och nu är det sovdags.
