Institutet för Vardagsnära Upplevelser

Söndagkvällar känns av ngn anledning inte lika illa som när jag pluggade, men det är fortfarande inte veckans muntraste stund. Nyss åt jag iofs nästan 200 g dubbelnougat vilket i alla fall har gjort det till veckans mest illamående stund. Förresten känner jag att den här dagboksbloggen inte alls uppfyller sin dagboksmålsättning.
Så jag ska nu på ett nitiskt (på gränsen till tvångsmässigt) sätt dagboksberätta vad jag gjort i helgen:

Det blev tyvärr varken födelsedagspartaj hos A&E eller schlagerdito hos A&J, istället doch lite trivsamt svärmorsfirande on the bruk, med lantluft och skogspromenader. (Jag har blivit oroväckande straight edge på äldre dar, snart räcker det med att jag luktar på handspriten för att jag ska känna mig farlig och dekadent.) Det var iofs skönt att komma bort ett tag, men jag blir alltid oförklarligt trött och apatisk när jag rör mig alltför långt utanför civilisationen. Idag knatade vi ändå ut i skogen, jag sniffade lite och kände mig rätt tillfreds. Jag brukar göra det när jag är ute och hälsar på träden, även om det är sällan jag gör det. Emma blev också glad tror jag, eftersom hon sa att hon hittat en trilobitstig bland granarna. Jag tror inte det här med geovetenskap alls är bra för henne. Nåja, snart kommer hon väl till min avdelning så att vi kan få rätsida på hennes trilobitfixering.

Vi kollade på Fawlty Towers (psykiateravsnittet förstås) och schlagern också, om än i annat sällskap än A&J (bl.a. med en tonåring som med jämna mellanrum pep förtjust och sa att hon skulle gifta sig med Björn Gustavsson. Jag hade lite glömt bort hur folk var i den åldern :) ) (Själv var jag förstås oerhört mycket mognare). Tyvärr var ju melodifestivalen en flopp och den sjungande pannan (i år även med ätstörning?) och hennes otäcka låt vann. Hela hon känns otäck faktiskt, lite som de där rymdödlorna som klädde ut sig till människor och skulle taöver världen  i nån gammal 80talsTVserie. Jag väntar bara på att hon ska ta av sig masken, äta upp Amy Diamond och sen ila iväg på kvicka tentakler. (V hette förresten TVserien, kom jag på.)
Så, nu har jag dagboksskrivit så till den milda grad. Nu får det vara nog.

Nästa vecka blir f.ö. en mkt viktig vecka. På måndag ska jag prata med the Boss om hur länge jag vill jobba kvar (vilket nog blir t.o.m. juni), och på onsdag blir det AT-intervju.
Eeek. Jag gillar inte anställningsintervjuer.

Idag har vi haft besök av vår apotekarvän. Apotekarvän åt middag, drack té och upplevde uppsalanostalgi. (Apotekarvän har alltså flyttat från Uppsala, därav nostalgin.) Trevligt, trevligt!
Dock kom hon med hård kritik av läkarskrået, den rackarns apotekarvännen. Eftersom ingen yrkesgrupp (möjligtvis med undantag av schagerdivor) har så svårt att ta kritik som läkare måste jag ventilera dessa hemska påhopp i bloggform:Hon klagade på att läkare skriver undermåliga recept med märkliga förkortningar och utan att skriva ut vad medicinen ska vara bra för. Och värst av allt blandar vi ihop ”kapsel” och ”tablett”. Det hade hon förstås rätt i, men min narcissistiska personlighetsstörning hindrade mig tyvärr från att erkänna det. Istället försökte jag få över diskussionen på väntetiderna på apoteket och påpekade att det inte kändes helt motiverat att den som jobbar i apotekskassan när man har lämnat in sitt recept alltid ska gå och ta en kopp kaffe, koka nytt kaffe till resten av personalen, baka lite muffins till nästa fikarast och meditera en stund över skillnaden på tablett och kapsel innan hon/han återkommer med ens medicin ca 45 minuter senare.
Det här med att man ska skriva vad medicinen på receptet är bra för är ju en knivigare fråga. För det kan nog vara rätt bra att skriva sånt på recepten, men det måste ju vara begripligt för gemene man också. ”En kapsel partiell 5HT-receptoragonist om dagen för det nigrostriatala bansystemet” är tillexempel inte begripligt. Man måste ta det till en mer jordnära nivå. Vi diskuterade lite om det kunde vara lämpligt att skriva ”Ett vitt piller mot de aggressiva dinosaurierna som kommer in genom ventilationen” till en hallucinerande psykospatient, utan att riktigt komma fram till något svar. Om jag till slut ballar ur själv en vacker dag så kanske jag provar. Låt oss hoppas att det inte går så långt dock.

Igårkväll kom vattenpipan till heders (igen) när A & J kom på besök.
Först tittade vi pliktskyldigt på schlagern (nördiga detaljer som att vi faktiskt satte poäng på låtarna talar jag tyst om). Min onda sida, låt oss kalla honom Preben, fick återigen utlopp då jag kunde känna sann och ren glädje när Carola åkte ut. Otäck kvinna med otäck låt. För den som såg programmet kan nämnas att Nordman borde använda henne som häxan i deras scenshow i globen sen (Prebens goda idé).

Min goda sida, min inre lilla tant (låt oss kalla henne Majvor) var också med på ett hörn då hon bakat en (jättegod) äppelpaj som jag gödde alla närvarande med. Sedan spelte vi sällskapsspel och levde lyckliga i alla våra dagar.

Det kan förresten tyckas förvirrande med Preben och Majvor, och dessutom mitt riktiga jag som försöker gömma sig bakom nämnda två alteregon. Men så kan det vara, jag vill ju gärna vara lite svår och vad är då bättre än att dela upp sig i två olika karaktärer? (Lite som Henry och den andra brodern från Klas Östergrens Gentlemen, det gillade jag, och nu fick jag dessutom inte en litteraturreferens och kan känna mig ännu lite svårare!)

Idag har jag spelat Fable. Ett datorspel, m.a.o.. Man är en liten figur som ilar runt och gör det ena hjältedådet efter det andra. Fast man kan själv välja om man ska göra snälla eller elaka saker. Preben och Majvor har såklart helt olika åsikter, men eftersom Majvor är en bastant dam och Preben en liten spenslig dansk får Majvor förstås bossa helt över mina handlingar. Jag är alltså oerhört snäll och räddar folk på löpande band, får massor av snällhetspoäng.

Ju fler grejer man gör desto bättre och tuffare blir man. (Ja, i spelet alltså.) Efter ett uppdrag fick jag ett par skor med en spik som stack upp från tårna. Man förstår ju direkt hur osannolikt tuffa ett par sådana skor är, så dom används flitigt. Majvor känner sig lite som punkmormor och anfaller onda getingar och dvärgar och annat oknytt med en helt annan frenesi än tidigare.

Nu är det dags att laga mat. Idag blir det morot och koriander, bl.a..

Nu har lördagen verkligen tagit fart. Efter de varma (och tillplattade) mackorna tvättas det. På något sätt gillar jag det, i alla fall när tvätten väl ligger och cirkulerar i tvättmaskinen. Det känns som jag har sex lydiga undersåtar (märkta Electrolux) i källaren som arbetar hårt åt mig. Jag känner lite hur jag får lust att bli en sträng härskare och gå ned få dem att arbeta lite snabbare, kanske till och med kräva lite skatt av dem (godsherren ska ju ha sitt tionde). Den bistra verkligheten är dock annorlunda. Istället gör de lydiga tvättmaskinsundersåtarna här i huset uppror titt som tätt. Ungefär varannan gång man kommer ned och ska hämta tvätten så står någon av dem och blinkar fram en liten obegriplig felkod (4E är en klassiker). När man tittar i den pedagogiska electroluxlistan, visar de sig ofta betyda underliga saker som ”Tvättprogrammet inställt pga inställt tvättprogram”, ”Din tvätt luktade för illa” eller typ ”Tvättmaskinen har helt enkelt inte lust att tvätta längre”. Det kanske inte är ordagrant så det tår, men nåt ditåt.Jag ska kolla nästa gång jag går ned, vilket dessvärre är snart.

Jag har förvandlats till fredagszombien. Medan folk skålar och roar sig halvligger jag i en soffa i korridoren och väser lite. Färgglada saker rör sig på teven, det är Lets Dance, och jag tror det är dem jag väser åt. Eventuellt är det Emma och Elnaz, som kollar på lets dance, som jag försöker kommunicera med. Sen kom vattenpipan fram och jag började variera mina vääs med ett och annat host också. Vääs, host, vääs, som morse. Egentligen var det rätt trivsamt och Elnaz som är en snäll granne, hade fixat fram lite kakor och choklad och grejer. Fråga mig inte varför jag gick in här och skrev blogg istället, min nya idé om att skriva dagliga dagboksbloggar är helt klart inte bra för min sociala utveckling.Man kan iofs undra varför jag inte skrev några dagliga dagboksbloggar igår och iförrgår. Förklaringen till det, och att jag är loj fredagszombie, är att jag hade nattjour i onsdags/torsdags.
Att vara nattjour är tämligen oergonomiskt för själen: man börjar fyra på eftermiddagen och sedan jobbar till tio morgonen efter, 18 härliga timmar. Har man tur hinner man zombiesova bort några av dem på morgonkvisten. Fast under själva jobbandet, patientsamtalen är man allt annat än zombie, det är först efteråt någon drar ur proppen och man rinner hem och sover. Sen vaknar man på eftermiddagen, jetlaggad och glad, och tror att det är morgon och är allmänt virrig. Dagen efter (idag) är man alltså bloggande freitagzombie.
Nu vet jag inte riktigt vad jag försöker komma fram till längre. Vääs.

Det känns märkligt att försöka skriva ngn sorts dagbok här, men idog som jag är ska jag tvinga mig till det. Så, kära dagboksblogg, kan du gissa vad som hänt idag? Helt överraskande har jag jobbat.Jobb = lite patientsamtal, lite papperspill, lite dataklick.
Allt med betoning på lite eftersom det är rätt lugnt på avdelningen just nu. Egentligen blir det mest action när jag passerar mellan läkarrummet och avdelningsexpeditionen eftersom ngn patient alltid lyckas haffa mig och fråga något. Oftast är det samma patient, och oftast är det rätt udda frågor jag får. Idag kom hxn (sekretess & tystnadsplikt… jag kan ju inte avslöja om det är en hOn eller en hAn) fram med en Se&Hör-tidning och jag blev tvungen att avslöja min favoritkändis. Jag försökte ållikt (och sanningsenligt) slingra mig från frågan och sa att jag inte hade ngn favoritkändis. ”Men någon du tycker är snygg då”, envisades patienten. Jag tänkte en liten stund och klämde till slut fram ”Johnny Depp”, av någon outgrundlig anledning. Jag tycker ju inte ens om karln. Försökte förklara för patienten att jag egentligen tyckte han var en medioker skådis som på tok för ofta ställer upp i halvkassa filmer, fast patienten hade slutat lyssna och stirrade på mig med uppspärrade ögon innan hxn chockerat utbrast ”är du… HOMOSEXUELL!??”. Aktiviteten i dagrummet liksom avstannade och en antal patienter och skötare vände blicken åt mitt håll. Det kändes faktiskt mer komiskt än pinsamt, och jag förklarade att jag inte kände mig särskilt homosexuell idag men att man nog kunde tycka att folk av samma kön såg bra ut ändå och fnissande slank jag iväg till fikarummet. Tycker dock att patienten tittat lite misstänksamt på mig sen dess…

Hej igen, kära nyblogg.
Jag har ju lovat mig själv att det här ska bli en dagbok, så jag får snällt finna mig i att skriva om måndagen den 3:e mars 2008. Tyvärr har stora delar av min lediga tid gått åt till att försöka navigera på WordPress.com vilket resulterat i stora mängder frustration och ett icke föraktligt antal Harmoniska Suckar som jag lärt mig av min bokrea-meditationsbok. WordPress är ett otyg. Navigerandet går sämre än orienteringsdagarna i högstadiet, vilket inte vill säga lite.

Nåja. Till Dagen:
 
Jag steg upp, jag kände mig osedvanligt pigg och glad. (Nej, här på min nya blogg är jag inte ironisk heller. Jag kände mig faktiskt pigg och glad.) Eftersom jag, trots nämnda gladhet, tycker lite synd om mig själv på morgnarna unnade jag mig ett bussåk till jobbet.På eftermiddagen var jag förutseende nog att inse att jag skulle tycka precis lika synd om mig själv på morgonen imorgon, så jag köpte mig ett helt busskort på vägen hem. Det räcker till oändligt många bussturer under ett visst antal dagar. Kanske 30 dagar, kanske mars ut, kanske till sommaren. Helt ärligt är jag inte helt säker på vilket. I busskortsaffären ville jag verka världsvan och släntrade i bästa James Dean-stil fram till kontoret och bad helt iskallt om att få köpa ett ”periodkort”. Fördelen var alltså att det verkade världsvant. Nackdelen var att jag inte riktigt vet vad jag köpte, men periodkort låter onekligen stajlish. Jag chockades en smula av periodkortets höga pris, men tänkte att det förhoppningsvis betyder att jag får åka buss en stort antal morgnar framöver.
Jag har lovat mig att börja cykla igen när kortet gått ut. Blaj, blaj. Nu har det visst blivit sovdags. Min arbetsdag svävar ännu i bloggmässigt dunkel. Så kan det gå.

Ett mycket litet steg för mig, ett mycket litet steg för mänskligheten: jag har en ny blogg.
Den gamla var fin på många sätt, men jag trivdes inte riktigt med den. Den hade dock en fördel jämfört med den här: det fanns folk som läste den. Jag är högst tveksam till om någon kommer att läsa det här inlägget t.ex.. Jag måste göra reklam på något vis. Jag funderar på hur. Jag kommer ingenstans.

Låt mig istället berätta att jag har gjort en västerbottenpaj, min första någonsin. Jag knådade degen med kärlek och ställde in den i ugnen med i alla fall ganska mycket kärlek. Men pajen blev inte god. Jäkla paj. Vad gick fel? Emma säger att det var för mycket gräddfil. Så var det nog. Aldrig mer ska jag befatta mig med gräddfil.

Det känns inte motiverande att skriva något ingen kommer att läsa. Kanske blir den här bloggen kortlivad, trots allt.