Institutet för Vardagsnära Upplevelser

Häromdagen träffade jag en patient som tillbad Satan. (Gud också, för säkerhets skull.) Inga konstigheter, tyckte patienten, hxn kände många med ett brinnande intresse för Satan. Hxn prisade Satan när saker gick bra. Just ’prisade’. Det tyckte jag lät läskigt.

Sedan imorse när jag skulle gå till jobbet låg det en död fågel utan huvud utanför ytterdörren. Jag anar ett samband. Hittar ni en voodoo-docka som är misstänkt lik mig eller om jag försvinner spårlöst vill jag att ni genast kontaktar Vatikanen eller någon annan som sysslar med ondskebekämpning (Socialstyrelsen?) omedelbart.

Nu ska vi på någon slags examensfest. En biolog har blivit biolog.
Det är sådant man firar nuförtiden.

Tjolahopp. Nu har jag varit avhållsam från bloggen ett tag.
Hur har jag haft det? Rätt trevligt faktiskt, es knallt und geht.

Idag har jag varit på asperger- och autismutbildningsdag med P. Intressant, om man får säga så, även om de inte tillhör min vanligaste patientgrupp. Wichtig att ha kunskap om i alla fall om kontakten ska funka bra. Fast utbildningen var egentligen mer riktad till psykologer, så det blev mycket ältande av vilka testmetoder som var tuffast. WCST var tydligen väldigt tufft. Det är något med psykologer och bokstavsförkortningar för testmedtoder, de kan hålla på i timmar. Och det gjorde de.

Nya jobbet och jag är fortfarande vänner, snart firar vi tvåmånadersjubileum tillsammans. Ett tecken på att vi blivit väl tajta är att jag ligger ett dygn plus på flexen. Det kan inte vara normalt.
Jag blir kvar för länge. Jag har, helt oväntat, upptäckt en tvångsmässigt överambitiös sida hos mig. Den höll ytterst låg profil när jag pluggade, men nu har den alltså visat sitt arbetsamma tryne. (Det skulle kunna bero på att det är ca 149 gånger roligare när man faktiskt får hålla på med saker själv och har eget ansvar för det också. (Och att man dessutom får lön för det, ehrm.))
Min överambitiösa sida ställer dock till problem. Jag vill jämt vara grymt påläst från början, vara en superbra lyssnande doktor, komma på det bästa behandlingsalternativet, lösa alla problem på en och samma gång, helst hinna med allt på ett besök och sen skriva en überbra journal på det hela. (Dessutom vill jag gärna skriva den på rim, rappa in den i diktafonen, vilket jag doch inte riktigt kommit igång med än.) Bortsett från att det såklart inte alls alltid går så bra tar det tid, därav bonusflexen. Dessutom ligger en lång stressande lista på skrivbordet med grejer jag inte hunnit göra än och tittar surt på mig.
Och halva helgen ska jag vara jour. Och Emma har åkt iväg och raggar trilobiter. Stackars, stackars mig!

Fast helgen bjuder även på Kalas hos såväl K som P. Sehr gut.

Hah.
Vilken drygtråkig blogg det blev. Nästa gång kanske jag bättrar mig. Nu ska jag duscha och se på Family Guy. Inte samtidigt dock.

Dagen till ära är jag placerad på akuten, och det är (för en gång skull) totalt stiltje. Kanske är folk ute i solen och idkar ljusterapi? Kanske har pollen en antidepressiv effekt? Min näsa tycks iaf uppskatta årets pollen något alldeles oerhört, den rinner och snörvlar i pur glädje.
Sniff sniff.

Det kom en patient på mottagningen som mådde riktigt, riktigt dåligt. Livet var inte värt att leva, sa hxn, och det var lika bra att göra slut på det. Någon hjälp ville hxn inte heller ha, det var lika bra att bara få slut på eländet.
När någon mår så dåligt och är självmordsbenägen finns det inte mycket man kan göra akut på mottagningen, så jag och en skötare skulle åka med patienten till akutmottagningen. Väl inne i bilen satte patienten på sig säkerhetsbältet det första hxn gjorde.
Jag vet inte riktigt om det förvånade mig eller inte. Självmordsbenägen eller ej, vissa säkerhetsrutiner tummar man inte på.

Jag hoppas verkligen det gick bra sen när akutenpersonalen där tog över.

 Hej hopp. Det var en bra jour idag. Det var hyfsat lite att göra vilket dels innebar att jag slapp stressa (förutom bakjour är man ensam på helger), dels att jag hann lägga ordentligt med tid på de patienter som kom, vilket känns mycket bättre än sedvanlig jourhetstempo. På morgonkvisten träffade jag dessutom tidigare nämnda dr S som visade sig vara övertygad kommunist, och dessutom tar sig till jobbet iklädd trädgårdshandskar. Sånt måste man bara älska.

På kvällskvisten tog jouren slut iaf, och det var dags att åka hem till mamma i Stockholm och påska lite. Det är så SJ kommer in i handlingen. SJ behagar med mig skämta aprillo (kanske på grund av att det är Katternas Militärmånad?). De har ersatt sina sedvanliga tyska precisionståg med något som ser ut som en smutsblek tunnelbanevagn. Det står ”Stockholm 19:37” (typ) på en elektrisk skylt ovanför spåret och jag förstår att det är denna bedrövliga ursäkt till tåg som ska föra mig till huvudstaden. Jag blir genast misstänksam, och inte utan anledning ska det visa sig. Tågeländet åker nämligen inte direkt till Stockholm, det ska tvunget åka via Knivsta, Märsta, Häggvik, Swaziland, Esbjerg, Helenelund och Sollentuna innan det tillslut stannar i Ulriksdal, som alltså är tågets slutstation.
Den som liksom jag är bra på Stockholmsgeografi eller bara råkar vara utrustad med en iq högre än pi förstår att det är stor skillnad på Ulriksdal och Centralstationen. Centralstationen ligger välplacerad mitt stan, Ulriksdal är en gudsförgäten förort där man förmodligen inte ens spelar bingolotto eftersom man är så deprimerad för att man bor så långt från ära och redlighet. Och för att där är så fult. Ulriksdal rimmar på oestetiskt på flera olika världsspråk.
Dessutom tog det dubbelt så lång tid som det vanliga tåget, och stackars jag hade nu inte ätit på någonstans mellan 3 månader och 7 timmar (hint: rätt svar ligger väldigt nära det senare). Men det gick ersättningsbussar till civilisationen, jag hem och fick mat, och vips blev allt mycket bättre. Tjo. Mat är bra grejer.
Och nu är det sovdags.

Det finns två jobbnyheter, en som jag tror är bra och en som jag tror är dålig.Den dåliga är att Gävles sumpsjukhus dissade min AT-ansökan. Iofs kom jag så långt som till intervju (jag åkte lydigt dit med M & P, även de ystra Gävle AT-aspiranter), men sen blev det inte mer för ngn av oss. (På ngt ego-plan känns det ändå lite bra att hela trojkan fick kalla tassen och inte bara jag, även om jag väldans framgångsgenerös annars.)
Jag vet inte vad som kan ha gått fel (kanske hade de hittat min blogg, eek!). Tydligen (enligt en AT-läkare vi träffade) går de rätt mycket på hur pass sugen man var på att stanna kvar i Gävle efter AT:n, och de fick kanske inte intrycket att det var min högsta dröm. Det skumma, som inte kändes så bra, var att de frågade en massa om vad Emma pluggade och skulle jobba som och om arbetsutsikterna för henne som jag ju inte kunde garantera var så bra i Gävle. (Nu är hon ju mycket inne på trilobiter, och jag tror att det är ont om sådana i Gästrikland.) Aha, tänkte kanske de lömska anställningsfigurerna, då lär inte han heller bli kvar. (Det känns lite surt i så fall, för jag tycker faktiskt att Gävle på många sätt verkar jäkligt bra jämfört med t.ex. sjukhuset jag jobbar på nu…)
Eller så gick intervjun för dåligt bara, helt enkelt. Det är en mycket oroväckande hypotes, men mina självbedrägeriskillz är dessvärre för dåliga för att jag helt ska kunna blunda för den. Inte för att intervjun gick direkt dåligt, men det kändes inte som att den gått så värst bra heller. (Trots att jag inte ens var bakfull som på förra…) Arbetsintervjuer är nog helt enkelt inte det jag är bäst på här i världen…

Den goda nyheten är att jag ändå fått ett nytt jobb! Faktiskt ett som jag är sugnare på även om det rent karriärmässigt inte alls är lika bra som AT. Istället för mitt idoga psykavdelningsarbete ska jag jobba på en av öppenvårdsmottagningarna, en med riktigt bra rykte till och med. Dr S, en mycket insiktsfull filur, beskrev det som att resten av psykvården här är ”lite som den här mottagningens efterblivna kusin från landet”. Har varit där tre veckor för länge sen, och då funkade det i alla fall hur bra som helst, de har helt andra utrednings- och psykologresurser än vad som finns där jag jobbar nu, och det är hemskt mkt roligare att jobba när man känner att man har möjligheten att faktiskt få till en riktigt bra vård än när man bara gör det bästa möjliga med de resurser som man har. Nu vet jag inte riktigt om det är så att det här fungerar så überbra nu, och det som jag har nu är långtifrån jättedåligt, men lite skillnad ska det allt vara. Dessutom kommer mottagningstjänsten att innebära mycket mer eget ansvar för mig, vilket iofs både är spännande och jobbigt… men det blir nog bra när jag väl kommit in i det hoppas jag. Dessutom ska jag tydligen få en timmes handledning per vecka (vilket jag bara kan drömma om där jag är nu), och det ska bli riktigt roligt.
Å andra sidan kommer jag sakna avdelningen, har trivs riktigt bra med personalen och så, plus att det är rätt kul när man känner att man börjar ha bra koll på det man håller på med…

Det tycks som att jag bara är kapabel att skriva job(b)bloggar numera.
Det ska det bli ändring på. Men nu ska jag sova, yeah.

Hej måndag.
I fredags slutade en grek (fotogreken) på avdelningen, men idag kom två nya (greker). Det är lite udda att i stort sett hela psykiatrin här består av greker (och mig), men så är det. 13 stycken greker in alles. Och de är faktiskt riktigt trevliga allihop, mer eller mindre.
Doch varierar det hur bra svenska de pratar, vilket måste vara rätt svårt när man jobbar på just psyk, där ju språket i stort sett är det enda undersökningsinstrument man har.
Det är ju iofs mycket lättare att förstå ett nytt språk än att tala det. Jag tänker mig att situationen kan vara lite jobbigt för patienterna också eftersom man ju gärna vill känna sig förstådd av den man pratar med, och om hxn inte pratar så bra så tänker man väl lätt att hxn inte förstår så mycket heller, vilket hxn ju mkt väl kan göra.
Fast egentligen tror jag nog att det där rätt ofta kan gälla väl så svenskpratande läkare som, när de faktiskt förstår patienten, helt enkelt inte lyckas med/tänker på att förmedla det också, vilket såklart får som resultat att patienten inte tror att hxn har förstått, och därmed inte tror på behandlingen heller. (Det är tydligt en rätt liten andel av alla recept som skrivs som faktiskt hämtas ut, och en ännu mindre del av läkemedlen som faktiskt används som ordinerat.) Synd och rätt onödigt…Vet inte riktigt vad jag skulle komma med det. Kommunikation är svårt, typ.
Apropå något helt annat så har patienten som avslöjade min latenta gayläggning i förra bloggen börjat undvika mig. Innan ansatte hxn mig alltid med en massa skumma frågor och (påhittade) kroppsliga symptom (inkl. klassiker som Horn I Pannan och Orm I Näsan) som krävde akuta undersökningar, men nu har hxn börjat förfölja min käre kollega dr G istället. Lite skönt, måste jag medge.

För övrigt har jag fått ett nytt jobberbjudande som både känns spännande och läskigt. Mer om det sen, nu måste (ehum) jag till ICA och underhålla mitt chokladmissbruk. Ciao.