Institutet för Vardagsnära Upplevelser

Min påtvingade kavalkad av anstötlighet har uppenbarligen smetat av sig på dagens rubrik, och det är förstås bara att beklaga. Men i övrigt går väl folkuppfostrandet bra. SSFNVDMFOOSF (Svenska Sällskapet för Nykterhet Vissa Dagar men framförallt Obeveklig och Sträng Folkuppfostran) känns som en organisation i tiden, och själv har jag vetat hut en hel dag! Uppfriskande. (Jag tror dessutom att några av överläkarna gått med i SSFNVDMFOOSF i smyg, för på morgonmötet satt de och läxade upp/försökta uppfostra varandra så gott det kunde. Bittermoralismen klingande som ljuv musik i mina öron och den ansträngda stämningen kändes ytterst stärkande.)

Men åter till rubriken, hur tänkte jag? Jag tänkte på lite enkel fysiologi. Kroppen producerar en massa slaggprodukter som måste ut, och kroppen har mycket riktigt finurliga system för att göra sig av med dem. För den rumsliga renlighetens skull ska vi inte gå närmare in på systemen, men så är det.
Då tänkte jag, i min Outgrundliga Visdom™, att även själen samlar på sig en del slaggprodukter som måste ut. Gamla unkna tankar och så. Men själen bajsar inte så mycket.
Hur blir man då av med det själsliga avfallet kanske du undrar? Låt mig förklara! En del av det, har jag kommit under fund med, åker med största sannolikhet ut när man nyser. Några andra rationella skäl för något så konstigt som nysningar har jag inte kunnat komma på. Men en del blir kvar. Då mår man dåligt, kanske får man en släng av depression. Det måste ut på annat sätt. Den hemliga lösningen är att börja skriva dagbok. En tankekompost. Det ska jag göra. (Det ska alltså inte ske på bloggen utan i största hemlighet.)
Jag minns när jag skrev dagbok, för längelänge sedan. I högstadiet, var det nog. Det kändes bra det. Då var jag harmonisk. Litterär KBT. Sen slutade jag och blev den bittra folkuppfostrande stofil jag är nu.

Det känns som att jag ändå inte kan skriva 90% av det jag egentligen tänker här i bloggen eftersom för många jag känner läser det för att jag ska vilja vara alltför privat, och det mesta som har med jobbet att göra är sekretessbelagt. Andra saker, som att jag de senaste dagarna gått och gnolat på en Christer Sjögren-låt, är helt enkelt för genanta.
Den (dagboken) blir nog rolig att läsa sen också. Det kan ju vara kul att veta vad man tänkte för 20 år sen. 2028 ska jag sitta och skrocka gott.
Fast jag skriver blogg också. Då och då.

En sak till:
I förra veckan såg jag en jättefet ekorre. Jag minns den fortfarande tydligt. Den satt på en gren och skulle äta, men så tappade den sin nöt. Jag tänkte att det kanske var lika bra.
Nu: Fable.