Institutet för Vardagsnära Upplevelser

 
Igår såg jag en ytterst otäck film, en spansk skräckfilm, den värsta jag någonsin har sett. Fy the bubble. Jag har fortfarande inte hämtat mig.
När jag duschade i förmiddags var jag vid upprepade tillfällen tvungen att snabbt sticka ut huvudet och kolla om det fanns några köttätande zombier (eller för all del dinosaurier) på andra sidan duschdraperiet. Hela tiden är jag på min vakt. För även om zombies är långsamma och inte så smarta (som nalle puh ungefär), så har de förmågan att dyka upp när man som minst vill det. Och tar man inte zombiefaran på största allvar lär man bli den första som blir zombieragu, det vet man ju om man sett minsta lilla på skräckfilm.

Jag måste ständigt vara vaksam och beredd på det värsta, speciellt när jag går ut i korridoren där zombiepotentialen är mycket hög. Jag hoppar runt hörn, beredd att göra ett utfall mot vad än det kan finnas där. Överraskningseffekten är onekligen på min sida och vem skulle inte bli rädd om det kom en paranoid bloggare i mjukisbyxor vilt framhoppande?
När jag var ute i köket och bredde lite mackor nyss dök den första zombien upp. Det hördes ett gutturalt läte från korridoren följt av ett hasande. Lyckligtvis var det bara en bakfull korridorsbulgar, men det kändes ändå nära ögat. Han är förvisso inte heller rolig att råka på, men det är ändå sällan han försöker äta upp folk.