Sparat under: Kulturkoftan | Etiketter: dinosaurie, film, patriarkat, rec, skräckfilm, zombie
(Dinosaurier, dessa slipade ödlor, har de mest oväntade talanger, uppenbarligen.)
Igår såg jag en ytterst otäck film, en spansk skräckfilm, den värsta jag någonsin har sett. Fy the bubble. Jag har fortfarande inte hämtat mig.
När jag duschade i förmiddags var jag vid upprepade tillfällen tvungen att snabbt sticka ut huvudet och kolla om det fanns några köttätande zombier (eller för all del dinosaurier) på andra sidan duschdraperiet. Hela tiden är jag på min vakt. För även om zombies är långsamma och inte så smarta (som nalle puh ungefär), så har de förmågan att dyka upp när man som minst vill det. Och tar man inte zombiefaran på största allvar lär man bli den första som blir zombieragu, det vet man ju om man sett minsta lilla på skräckfilm.
Jag måste ständigt vara vaksam och beredd på det värsta, speciellt när jag går ut i korridoren där zombiepotentialen är mycket hög. Jag hoppar runt hörn, beredd att göra ett utfall mot vad än det kan finnas där. Överraskningseffekten är onekligen på min sida och vem skulle inte bli rädd om det kom en paranoid bloggare i mjukisbyxor vilt framhoppande?
När jag var ute i köket och bredde lite mackor nyss dök den första zombien upp. Det hördes ett gutturalt läte från korridoren följt av ett hasande. Lyckligtvis var det bara en bakfull korridorsbulgar, men det kändes ändå nära ögat. Han är förvisso inte heller rolig att råka på, men det är ändå sällan han försöker äta upp folk.
I och för sig fanns det ingen zombie under sängen nyss, men det säger ju inte att det inte kan finnas någon där nu. De är sjukt luriga, zombisarna. Kanske stod en och lurade bakom fåtöljen och när jag minst anade det så slank han in under sängen där han nu ligger och väntar på att sätta tänderna i mig.
Det är för övrigt lite lustigt att läskigheter (och dammråttor) har en sådan dragning till att alltid gömma sig under sängar, men så är det. Kanske är det mysigt där. Själv trivs jag bättre i sängar.
