Dagen till ära är jag placerad på akuten, och det är (för en gång skull) totalt stiltje. Kanske är folk ute i solen och idkar ljusterapi? Kanske har pollen en antidepressiv effekt? Min näsa tycks iaf uppskatta årets pollen något alldeles oerhört, den rinner och snörvlar i pur glädje.
Sniff sniff.
Stiltje råder även i resten av mitt liv. Vi kikade på film och mös hos braxel & E häromdagen, igår åt jag med K, P & M men annars är det inte mycket action faktiskt. Kein Zeit. Att jobba är av ngn oförklarlig anledning mycket mer en heltidssyssla än att plugga var.
Iofs går jag ju på mina kvällskurser också.
I måndags började den andra kursen. Vi är hela sex deltagare. Men det är nog bra ändå eftersom allt är i seminarieform och det ändå brukar funka bäst att diskutera när man är rätt få. Verkar bra.
Universumkursen är snart slut också, sista föreläsningen nästa vecka. Dock vet jag inte riktigt om jag kommer våga mig dit. En som jag pratat med på rasterna innan på föreläsningarna tyckte vi kunde byta nummer nästa gång för att ses nångång framöver. Iiiiih! tänkte jag, och började genast planera undanflykter. Sån är jag. Först är jag social och trevlig, men sen om folk faktiskt vill ha någon sorts kontakt så slinker jag raskt undan. Jag tror jag brukar göra så. Undrar varför. Det kanske inte är så smart.
Hah. Nu ska jag fylla i ett spännande SCID-formulär och kolla vilka personlighetsstörningar jag uppfyller kriterierna för. Kanske kan jag komma en förklaring på spåret…
4 kommentarer än så länge
Kommentera
Kommentera
Rad och paragraf bryts automatiskt, e-postadress visas aldrig, HTML tillåten:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>
Jag brukar säga att jag egentligen är eremit. En väldigt social eremit. Webben är bra. Man kopplar upp sig när man vill. Man kan liksom ha distans och närhet på samma gång. Men samtidigt - va pratar jag om. Vissa veckor är vi 6 i hushållet (och neeej - jag räknar INTE silverfiskarna. Då får man anstränga sig för att få till eremitstunder (”Nej du kan inte komma in och låna min maskara - jag vill va på toa ifred.” “Nej jag kan inte hjälpa dig med matten, jag är på toa” “Nej jag kan inte ta hand om hunden - jag vill va här ifred” “Jag har ingen aning om hur länge mackaronerna ska koka - det beror på sort - läs på paketet” ur “10 min av mitt liv, en skakande skildring av Mammamumrik)
Kommentar av Mammamumrik april 4, 2008 @ 7:41 pmMen öh! Skriv nåt dårå. Liksom.
Kommentar av SlampKarin april 5, 2008 @ 2:28 pmMamma M:
Ja, man kan ju känna sig lite som eremitmaterial även om man av olika skäl har en massa folk omkring sig.
Men varför räknar du inte silverfirrarna!?
Sannerligen en skakande skildring…
SlampKarin:
Kommentar av ordsallad april 7, 2008 @ 10:23 ärNu så, jag har skrivit. Jag är lydig.
Men jag tänkte att du skulle förstå. Din fråga krävde en längre utredning. Som numera finns på min blogg! (Kände att om någon tar ens vardagstrauman på allvar - då får man baske mig ta vara på tillfället ; -) Möjligen är det en yrkesrelaterad åkomma du faktiskt lider av. Gå för allan del inte till min blogg precis just nu. Senast imorgon ligger det säkert ett nytt första inlägg där. Bara som en vänlig varning. Mammamumrik vill inte orsaka utbrändhet så här mitt i värsta våren, mitt i mösspåtagningen
Kommentar av Mammamumrik april 7, 2008 @ 1:47 pm