Institutet för Vardagsnära Upplevelser

Hej måndag.
I fredags slutade en grek (fotogreken) på avdelningen, men idag kom två nya (greker). Det är lite udda att i stort sett hela psykiatrin här består av greker (och mig), men så är det. 13 stycken greker in alles. Och de är faktiskt riktigt trevliga allihop, mer eller mindre.
Doch varierar det hur bra svenska de pratar, vilket måste vara rätt svårt när man jobbar på just psyk, där ju språket i stort sett är det enda undersökningsinstrument man har.
Det är ju iofs mycket lättare att förstå ett nytt språk än att tala det. Jag tänker mig att situationen kan vara lite jobbigt för patienterna också eftersom man ju gärna vill känna sig förstådd av den man pratar med, och om hxn inte pratar så bra så tänker man väl lätt att hxn inte förstår så mycket heller, vilket hxn ju mkt väl kan göra.
Fast egentligen tror jag nog att det där rätt ofta kan gälla väl så svenskpratande läkare som, när de faktiskt förstår patienten, helt enkelt inte lyckas med/tänker på att förmedla det också, vilket såklart får som resultat att patienten inte tror att hxn har förstått, och därmed inte tror på behandlingen heller. (Det är tydligt en rätt liten andel av alla recept som skrivs som faktiskt hämtas ut, och en ännu mindre del av läkemedlen som faktiskt används som ordinerat.) Synd och rätt onödigt…Vet inte riktigt vad jag skulle komma med det. Kommunikation är svårt, typ.
Apropå något helt annat så har patienten som avslöjade min latenta gayläggning i förra bloggen börjat undvika mig. Innan ansatte hxn mig alltid med en massa skumma frågor och (påhittade) kroppsliga symptom (inkl. klassiker som Horn I Pannan och Orm I Näsan) som krävde akuta undersökningar, men nu har hxn börjat förfölja min käre kollega dr G istället. Lite skönt, måste jag medge.

För övrigt har jag fått ett nytt jobberbjudande som både känns spännande och läskigt. Mer om det sen, nu måste (ehum) jag till ICA och underhålla mitt chokladmissbruk. Ciao.